Första inlägget i denna blogg som jag egentligen inte förväntar mig att någon kommer läs. Starta upp denna då jag precis blivit sjukskriven för depression och utmattningssymptom o behöver någonstans o göra av mina tankar. Jag har aldrig känner mig så här ensam, fast jag har fatastiska vänner, inte många men de jag har är bättre än andra som har 100.. En helt underbar mamma, pappa också egentligen han är den bästa som finns han prioritera lite fel just nu bara. Har en sambo som jag älskar men som allt annat i mitt liv letar jag bara fel. Han är helt perfekt för mig o någon jag alltid drömt om men ändå är de inte tillräckligt ..jag är aldrig nöjd . Aldrig med mig själv eller de runt om mig, jag prata för mycket skit om folk för har åsikter om allt inte för att jag inte gillar vissa av dom men jag dömmer mig själv så hårt så jag gör likadant med alla andra för att jag inte ska trasa sönder .. Ego

Har en chef som totalt trampat sönder mig men ändå är de jag som står o ser dum ut. Han får mig o vilja kräkas men ändå är de jag som står ensam. Han får mig sömnlös men ändå är de jag som ska ha dålig samvet vilket tur att jag inte har något.. Men varför gråter jag då?